Imorgon är den här. Månaden oktober. Inte nog med att det känns trist att veta att hösten är här på riktigt, att vintern snart biter oss i röven. Nej, det värsta med månaden oktober är att det är den månaden man uppmärksammar bröstcancer. För många är det en månad som är väldigt jobbig. Jag kan tala från egen erfarenhet. 2004 var första gången min mamma fick bröstcancer, endast 34 år gammal. Som tolvårig dotter får man panik, man flippar totalt. Man blir livrädd för allt, för livet och döden. Som om inte tonåren var tillräckligt jobbiga. Jag gömde mig i mina tankar, jag gick till skolan, gjorde det jag skulle, gick hem. Som en levande död ungefär. Nu i efterhand kan jag inte påstå att jag minns så mycket från denna tiden, allt är svart. Det kan jag tacka försvarsmekanismen "bortträngning" för. Man försöker resa sig, man vill prata om det, men man vill inte tynga någon. Man vill vara stark och klara allt själv. Även om jag idag, vet att man inte kan det.
2006 fick mamma bröstcancern tillbaka, då var jag fjorton istället, skulle fylla femton. Räckte det inte? Vart är rättvisan i allt? Även om jag visste att mamma klarat sig en gång, så kändes det ändå värre, som en slag i magen. Även denna gång klarade hon sig, men man kan aldrig lita på livet. Och ta inget för givet!
Har funderat många gånger på att tatuera in rosa bandet någonstans på kroppen, som en symbol.

Så samtidigt som oktober är en väldigt jobbig månad, som påminner om jobbiga saker i livet, så är det ändå en månad att hylla, för det är månaden som vi uppmärksam och tänker på bröstcancer ur ett positivt perspektiv.